Vilken dag! Äntligen stämde det mesta på en och samma dag och våra goa, duktiga träningskompisar Lotta & Gilda tog sitt första cert i spår    . Vi är SÅ glada för er skull! Så otroligt välförtjänt! Och vilka poäng sen - 602,25 med en pinne bort. Nu hoppas vi på ett till superresultat på någon av de kommande tävlingarna så att vårt träningsgäng får TVÅ att heja på på SM  . Vore väl fint att göra Kristina & Lycca sällskap där, Lotta.  Jisses vilka träningskompisar vi har  . 

  
För mindre än tre år sedan såg Gilda-Guld ut så här  . Det ska börjas i tid   

Själva har vi tränat flitigt idag, Jeppe & jag. Jag var tvungen att jobba några timmar på f.m. medan Micke åkte till Kvarn med Cindy & Jeppe. Micke var bussig och gick ut sitt tävlingsspår till Jeppe och när jag så småningom anslöt var det lagom att sela på jycken och ta oss an spåret. Idag testade jag med ett spårupptag från ca fem meters avstånd, för att se om det skulle göra någon skillnad. Först såg det lovande ut, för Jeppe tog bakspår ett par meter och vände sedan rätt helt av sig själv och tuffade iväg. Dessvärre började han strula efter bara tio meter och första 100 metrarna gick det visserligen framåt i spåret men väldigt svajigt  .  Men så efter första vinkeln blev det helt plötsligt rejält drag i linan och sen gick det som på räls resten av spåret. Två pinnar plus bollen som slut hade Micke lagt ut och det hade vi också med oss tillbaka. Det var första gången som Jeppe och jag gick ett spår helt själva, som jag inte har gått ut själv. Det fixade han ju kalasbra så när som på första sträckan då. Tål att funderas över vad det där beror på  . Spåret visade sig i alla fall vara ganska exakt 950 meter och liggtiden var ca 90 minuter.

Även Hobbe och Dizzan fick komma ut i skogen och de fick gå Jeppes spår en gång till. Det blev något slags blandning mellan promenad och frispårande. Bra aktivering för en konvalescent och en pensionär  .

  
Världens goaste Hobbe    

  
Finaste Dizzan   

  
Fikapaus vid Hyllan

Från skogen åkte vi direkt hem till Kristina där vi hade stämt träff för lydnadsträning. För Jeppes del hade jag planerat för ett platsligg och Annelie hade tagit med sig Deja så att han skulle få en annan hund bredvid sig. Men först blev det ett pass med fritt följ, framförgående, inkallning och hopp. Jeppe känns stabil bortsett från framförgåendet där han har börjat snurra till avsluten   . Framför allt är jag väldigt nöjd med fria följet, där han blir stadigare och stadigare. Jag får passa på en liten tendens att flöjta ut med bakdelen, men i övrigt är positionen fin och kontakten riktigt bra.

Platsligget ihop med Deja gick bra! Han slängde några blickar mot Deja och några mot Kristina som agerade TL och ett par gånger slickade han sig om munnen och vickade lite på rumpan, så lite oro finns det, men han låg ändå stadigt i fyra minuter  .

Kristina och Annelie körde igenom sina hundar och jag passade på att filma några moment med Ajfånen. Jag måste säga att både filmer och foton blir helt ok och det är ju himla smidigt att kunna filma träningarna lite mer frekvent. Nyttigt att kunna se momenten själv mellan varven! 

Avslutningsvis bjöd Kristina på fika och sen var det bara att bege sig hemåt och fixa med middag till två- och fyrbeningar.

Nu är det bara tre arbetsdagar innan det är ledigt igen. På torsdag åker vi ner till Monica i Nödinge och tränar och till helgen kanske det blir en tur till Norrköping för att heja på Kristina och Lotta som tävlar.

Allt för nu. Ha det    

Förra lördagen blev den sedvanliga skogsträningen inställd eftersom träningskompisarna antingen tävlade eller var iväg och hejade på de tävlande . Själv stannade jag hemma eftersom jag hade en del jobb som jag behövde göra, men det gjorde ju inte så värst mycket eftersom det var riktigt uselt väder ute. Det blåste satan i gatan och när vi var ute på e.m. var det så illa att Hobbe så när blåste omkull av en vindpust av stormstyrka .   I söndags var vädret desto bättre och ingen av kompisarna tävlade, så då såg Lotta, Kristina och jag till att träffas i skogen vid Kristberg/Olivehult och fick även sällskap av Niclas och Micke. För ovanlighetens skull lämnade jag Dizzan och Hobbe hemma och tog bara med mig Jeppe. De andra två skulle nämligen med på lite andra äventyr senare.

Till Jeppe gick jag ut ett spår som var tänkt att vara ungefär av lägrelängd. Döm om min förvåning när Runkeepern sa att jag hade gått över 15 km med en snitthastighet av 20 sek per km  . Ehhh, tror inte det.... Lite tilt med satelliterna . Spåret kändes i alla fall som typ ett lägrespår men med bara två pinnar plus slut och ett antal vinklar. Påsläppet var á la lägre med 100 meter och vinkel. Liggtid ungefär 90 minuter. Jeppe har ofta lite strul i starterna och så också den här dagen. Men när han väl fäste bar det iväg med bra drag i linan och utan strul, förutom att han gick över ena pinnen. Den här gången visade Runkeepern 990 meter, så det var ju exakt rätt längd  .

Jag lämnade skogen före de andra eftersom jag skulle iväg till Målilla där jag skulle tillbringa början av veckan med jobb. Dizzan och Hobbe fick följa med och vi hade några produktiva och givande dagar som även rymde några härliga promenader i de fina skogarna. Tyvärr var Hobbe trött och inte särskilt upplagd för vare sig långpromenader eller power walks, så istället blev det lugnt strosande, vilket inte hör till vanligheterna. Dizzan däremot for runt som ett jehu i vanlig ordning, trots sina risiga ben som hon inte tar minsta notis om.

  
Juvelerna fotade med Ajfånen

I torsdags hade jag avstämning med Hobbes ortoped och rapporterade att Hobbe definitivt rör sig bättre men verkar trött och låg. Svaret blev typ "Och vad hade du väntat dig. Det har ju bara gått 14 dagar. Han har ont." Tja, sanningen att säga hade jag nog innerst inne hoppats på en "frisk" jycke, men tydligen var det väntat att han fortfarande skulle ha ont. Alltså ska han fortsätta på Previcox i två veckor till och sedan ska vi ha en ny avstämning och eventuellt gå över till långtidsverkande medicin. Tills dess är ordinationen att "Hobbe ska göra det Hobbe vill". Med andra ord ingen större skillnad mot normalt. Hobbe har liksom alltid gjort det Hobbe har velat  .  Apropå veterinärer var Micke iväg till Ritva i måndags och fyllde i Jeppes dispensansökan. Redan i onsdags kom svaret från SKK att dispens är beviljad för bruksprov, mentaltest och exteriörbeskrivning. Dispensen gäller medicinering med ögondroppar (cortison) som kommer att behövas hela Jeppes liv. Skönt att det gick så lätt att fixa nu när det är som det är!

Den planerade lydnadsträningen i torsdags kväll ställde vi in på grund av regn och OJ vad det regnade  . Det blev bara korta rundan (2,5 km) här hemma och innefixande istället. Med andra ord ingen lydnad alls den här veckan.

Idag skulle vi ha träffats i Kvarn som vanligt, men det var helt avlyst och vi fick styra om mot Karlsby istället. Kul eftersom vi inte åker dit så ofta. Vi började med att traska ut våra spår. Även idag var planen ett ungefär lägrespår till Jeppe och ett kortare aktiveringsspår till Hobbe. Båda grabbarna fick börja med varsin 3 km's runda med Micke & Cindy medan spåren låg till sig. Vi andra fikade i regnet  .

  
Dagens spårmark

Efter fika och korvgrillning släppte vi på hundarna efter sisådär två timmar. Jeppe strulade återigen i påsläppet. Betedde sig som att han inte hadeen aning om vad han skulle göra och istället för att ta upp spåret och pinna iväg nosade han runt lite och sen vände han sig om och bara GLODDE .  Sen vips så trillade polletten ned och så la han iväg med bra drag och riktigt bra spårarbete. Fixade vinklar och svårigheter riktigt bra och var i vanlig ordning duktig med pinnarna. Konstig hund. Idag var spåret 800 meter med två plus slut och återigen ett antal vinklar.

Hobbes spår var inte längre än ett appellspår och hade en pinne på mitten plus slut. Snäll terräng, men en och annan klurighet så att han skulle få gnugga geniknölarna lite. Det gjorde han alldeles utmärkt som vanligt och skötte sig exemplariskt.

Eftersom Jeppe har så svårt att särskilja vad det är han ska göra vill jag inte förvirra honom ytterligare, så tills vidare har jag lagt ned uppletandet och fokuserar bara på spåret för att se om det hjälper honom att sortera lite bättre. Däremot hjälpte jag förstås Kristina och Annelie att valla ett par korridorer så att deras hundar fick träna. Det gick riktigt bra för alla tre  .  Ytterligare en slurk kaffe och en liten skogstur med Dizzan och Hobbe och sen bar det av hemåt efter ännu en härlig skogsdag i trevligt sällskap.

  
Dizzan

I morgon håller vi tummar o tassar för Lotta & Gilda som tävlar i Vimmerby. Måtte det bli ett cert nu!!! På e.m. är det dags för lydnadsträning hos Kristina och i morgon ska det INTE regna. Så det så   .

Nu ska jag krypa till kojs  . 

Den här bloggen måste ju höra till vinnarna i kategorin sämst uppdaterade  . Dålig inspiration och ont om tid i kombination med en kamera som har ballat ur och därmed inga nya bilder på evigheter = ännu sämre inspiration. Finns ju liksom en gräns för hur många gånger man vill återanvända arkivbilder. Fast å andra sidan är det väl knappast nå´n som går in här längre i alla fall med tanke på att jag aldrig uppdaterar.  

Arkivbild 1: Lilla pärlan med obligatorisk pinne  

Vintern och våren har varit ungefär lika intensiva som vanligt med mycket jobb och faktiskt en hel del hundträning. Vi har ju kunnat spåra hela vintern med undantag för någon enstaka vecka och våra lördagar i skogen är guld värda både för mig och hundarna. Båda grabbarna grus har utvecklats bra! Lydnaden har det varit lite mer sporadiskt med trots optimala förhållanden, men å andra sidan har vi fått till några riktigt bra träningspass mellan varven. Vi har tränat för vår favorittränare (Rapport's Monica) ett antal gånger och hittat nyckeln till några av våra stötestenar. Hobbes hatmoment alla kategorier är numera hans absoluta favoritmoment. Hans uppsyn när han får göra momentet är obetalbar och han påminner mest om en lipizzanerhäst  . För Jeppes del har vi fått ordning både på det ena och det andra och vi har verkligen lyckats hitta varandra i lydnaden. Han är onekligen speciell och kan flippa ur ungefär när som helst, men håller sig numera på mattan och sköter sig fint för det allra mesta. Sen att han bara har en hjärncell är ju en annan sak  .

Hobbe gjorde sin debut i elitklass spår i början av april och Jeppe gjorde sin debut  i appellklass spår förra helgen. Hobbe som normalt sett alltid väljer rätt riktning i spåret tog klockrent bakspår, men han är faktiskt ursäktad för det var den i särklass sämsta ruta som jag har sett på tävling.  Fanns liksom ingenstans att skicka hunden och han fick kryssa sig fram för att komma ut till spåret. Rutan som låg på andra sidan vägen var däremot superfin så det kändes inte så värst likvärdigt. Sedan missbedömde jag tiden och började stressa honom i spåret med följd att han missade hela tre pinnar  . Uppletandet gick bra med fyra pinnar in och avdrag för någon olydnad och att han släppte sista föremålet, men helt ok faktiskt. Tyvärr avslutade han lydnaden med att vägra hoppa och lyckades med nöd och näppe ta sig över stegen och där och då insåg jag att han inte är frisk. Vilket en och annan i ärlighetens namn faktiskt har påpekat under våren, men ibland är det sticka huvudet i sanden som gäller och det hjälper ju knappast att svära över sin egen dumhet så här med facit i handen.... Röntgen visade att Hobbe har pålagringar på fjärde till sjunde ländkotorna och dessutom ett troligt diskbråck vid första svanskotan.  Inte så konstigt att han inte ville hoppa och har haft så svårt att krypa. Goaste Hobbe som ändå har gjort sitt allra bästa  . Nu medicinerar vi med Previcox och ser hur han svarar på det innan veterinären uttalar sig om hur prognosen ser ut. Men jag ska nog inte förvänta mig att Hobbe ska kunna arbeta mer. Så mycket förstod jag i alla fall.

Arkivbild 2: Hobbe i letartagen

Jeppes appelltävling innehöll lite av varje. Han började med att gå över en pinne i spåret och hade ett omotiverat stopp på mellansträckan, så det blev betyg 7-7. I budföringen gick han ut 15 meter och tvärstannade och glodde på mig en låååång stund. Till slut vände han sig om och tittade mot mottagaren och då passade jag på att ge nytt kommando och se då gick det som på räls. Full fart ut, tog emot sin klapp, startade fint på kommando och full fart in  . Tokfrans!! Betyg 6-6. Lydnaden är jag så himla nöjd med. Finfin linförighet 9-9, trasslade tyvärr in sig i kopplet i framförgåendet men fullföljde trots att kopplet låg snurrat om ena frambenet 6-7, läggande under gång 8,5-8,5, inkallning 9,5-9,5, apportering 9-9 och hopp 10-10 med kommentaren "mycket snyggt" från ena domaren. Imponerad över att han höll ihop utan att flippa och nöjd med mig själv som lyckades hålla ihop honom, för det är som att gå med en briserande bomb på planen. En del hoppande och klängande blev det mellan momenten och han är svår att bryta när han väl börjar hoppa, men det gick det med  . Tyvärr sprack uppflyttningen i sista momentet som var platsen. Han låg så fint, så fint och sen vips for han upp som skjuten ur en kanon och kom i full fart till mig. Totalt hjärnsläpp, men som tur är tror jag knappt att någon av de andra hundarna ens han fatta vad som hände  .   Uppflyttningen missade vi med ynka fem poäng, men med tanke på missarna i specialen och att bara platsen platsen är värd 50 poäng så var det ju ändå bra presterat. Särskilt nöjd är jag över att Jeppe inte var berörd av allt folk (det var lydnadstävlingar samtidigt) och att han funkade så bra trots att vi var på en för honom helt ny plats. Med tanke på vilka problem han har haft både med främmande miljöer och människor känns bara det som en stor seger.

Arkivbild 3: Spår på gärde med Jeppe

Kompisarna Lotta och Annelie kom och tittade på lydnaden och rätt som det var frågade Lotta varför Jeppe såg så underlig ut i ögonen. Jag avfärdade det först, men sen när vi kom hem började vi titta och visst såg det konstigt ut. Som en hinna som började krypa fram i ögonvrån på båda ögonen och lite grumligt över ögat. Nytt veterinärbesök och Ritva konstaterade snabbt att han lider av pannus. Obehandlad leder pannus till blindhet men det går tydligen ganska bra att hålla sjukdomen i schack. Det kräver dock livslång, daglig behandling. Just nu ska han ha cortisondroppar i ögonen fyra gånger per dag, men förhoppningen är att vi ska kunna minska ner till två gånger om dagen så småningom.

Av fyra hundar har nu samtliga kroniska sjukdomar och tre av fyra har sjukdomar som med största sannolikhet beror på defekter i immunförsvaret. Vad säger man? Diverse svordomar förstås, men i övrigt är det nog bara att vara tacksam så länge man trots allt får ha dem hos sig.

Arkivbild 4: Jeppe in action med sin allra vanligaste uppsyn

Jag kommer att ansöka om dispens för tävling för Jeppe. Jag har redan varit i kontakt med SKK och fått veta att dispens brukar beviljas för behandling av pannus. Nu ska det bara till lite pappersexercis så hoppas vi att det är fritt fram att tävla sen. Han har ju inte ont någonstans och är en hund som måste få arbeta för att må bra, så det känns trots allt faktiskt helt rätt att även kunna tävla.

Tjingeling   

Att jag hittar fler och fler gråa hår i kalufsen är ju antagligen en kombination av åldern och mina genetiska förutsättningar. Med en far som var så gott som vithårig innan 50 är väl oddsen rätt låga även för avkomman  .  Fast jag är helt övertygad om att en annan liten gynnare ligger bakom åtminstone ett eller annat av mina gråa hårstrån. Han heter Jeppe och utifrån tesen att allt i livet har en mening, har han hamnat i vår familj för att pröva mitt tålamod. Garanterat  .  

Jeppe i januari 2011

Närå, Jeppe är både söt som socker och älskvärd som få. Men ju mer vi tränar, desto mer inser jag hur mycket jag uppskattar den mer balanserade sortens hund. Som coola Hobbe  . Jag har helt enkelt för dåligt tålamod för en jycke med nerverna på utsidan, som går upp i atomer på bråkdelen av en sekund för minsta lilla skitsak. Särskilt när jag får näsan demolerad på kuppen som idag  . Men samtidigt har jag svårt att motstå en utmaning när den uppenbarar sig och är född envis som synden, så vi ska nog få till det vad det lider. Stadga, stadga, stadga är mitt och Jeppes mantra  .  

Hobbe har varit på sitt allra mest medgörliga humör hela helgen. Faktum är att han har blivit avsevärt mer samarbetsvillig av att få sin tillvaro mer uppstyrd med tydligare krav, klara konsekvenser och mycket feedback. Ingen tvekan om vad som är rätt och fel! Igår när vi skogsade fick han patrullering med spårupptag och ett efterföljande spår på 4-500 meter med bara ett slut och skötte sig så fint! Igen!! Vi fick en fin ljudmarkering som bonus, gissningsvis på Lotta & Gilda som hade sitt spår ett par hundra meter in från patrullstigen. Sitt eget spår gjorde han en fin vindmarkering på, men följde sedan stigen ända fram till det korsande spåret och tog upp det alldeles lysande. Han börjar bli säker  .  Idag tränade vi lydnad hos Kristina och jag blir så full i skratt åt min stora luns. Fria följet har varit vårt stora hatmoment genom åren och det har inte gått att ta miste på att han har tyckt att det har varit aptrist. Ända till vi fick rådet att börja träna på åttvolt. Låter ungefär hur fånigt som helst, men faktum är att Hobbe älskar åttvoltsträningen  . Helt plötsligt är det det roligaste lydnadsmoment vi vet och Hobbe börjar gå som en liten lippizzaner med riktigt ordentligt tramp.  My little pony .  

Hobbe i januari 2011  

Dizzan har varit på rundsmörjning hos Ritva den gångna veckan. En av hennes knölar sprack och lämnade en stor krater på hennes bringa, så nu går hon på penicillin. Vi passade på att få några andra knölar kollade också. Ett aterom och en vårta. Inget att bry sig om om de inte blir större. Hjärta och tänder var ok och i övrigt  vägde hon 33 kilo och får nog göra mig sällskap i projekt "beach 2012"  .  

I övrigt går livet sin gilla gång. Full fart mest för jämnan och samma farande och flängande som vanligt. På senaste tiden har det varit ett par dagar i Stockholm varje vecka och så också kommande vecka. Sedan är ordningen återställd och det blir mer av Göteborg istället  . Jag gillar visserligen Stockholm, men föredrar ändå Göteborg om jag får välja  .  Fast allra mest föredrar jag förstås vårt alldeles egna Govlösa  .

Govlösa i januari 2010. Med Juvelerna väntandes vid grinden   

Inser nu att det är dags att damma av kameran och börja fota igen. Blir ju för trist med bara arkivbilder  .

Ha en bra vecka allihop     

Vips så har det gått ett par veckor igen och uppdateringarna här lyser med sin frånvaro. Som vanligt  . Det är ju den tiden på året när det är ännu mer intensivt än vanligt. Hur det nu är möjligt  . Men jag trivs och det är huvudsaken! Förutom att jag inte hinner träna riktigt så mycket som jag borde och som hundarna vill, men jag förlitar mig starkt på kvalitet före kvantitet  .

Under julhelgerna blev det i alla fall flitigt tränat med lydnad i princip varannan dag, oftast hemma hos Kristina. Bra att intensiva lite när tillfälle ges och nu går det ju så sakteliga åt rätt håll. Båda pojkarna har varit duktiga och skötsamma, med ett extra stort plus för Hobbe som har helt rätt attityd. Han har visserligen sin stora kropp emot sig i vissa moment, men attans vad han kämpar nu! Jeppe tycks vara inne i en fas av trots och olämpligt mycket egna initiativ, men mellan varven går han så fint, så fint och det är en urkul jycke att träna. Man får så otroligt mycket respons. Hela tiden  . Jag är särdeles nöjd framför allt med apporteringarna, men han har också ett finfint fritt följ, en sjujäkla krypteknik som tycks vara medfödd och hur mycket energi som helst. Det kommer att bli kanon bara han lär sig att tygla sin energi och slutar med sina studs-anfall   .

I skogsarbetet är det Hobbe   som glänser. Vi har ju periodvis haft en del strul av olika slag i spåret, men just nu går han verkligen som tåget och har till och med ökat hastigheten markant. Vi har jobbat en hel del med hårda spår och försöker genomgående variera underlagen så mycket som möjligt. Jag gissar att det är just det som gör underverk för motivationen. För Jeppes del är det fortsatt jobb med att sätta grunden. Det tar tid, mycket beroende på att han är så stressbenägen och hellre använder benen än hjärnan. Vi har spårat kontinuerligt varje vecka hela hösten och merparten av förra sommaren också för den delen och han har förbättrat sig högst avsevärt, men ibland tvivlar jag på att vi kommer att lösa knutarna. Den som lever får se  .

Snart ny arbetsvecka och därmed uppgång 04.45  . Bäst att krypa till kojs!  

Arkivbild från januari 2011:

Då var det dags att vänja sig vid att skriva 2012. Hmm, jag har ju alldeles nyss lärt mig skriva 2011 .  Det gångna året har minst sagt varit intensivt och har mestadels präglats av jobb. Jag brukar ju säga att jag i princip gör två saker i livet - jobbar och tränar hund. Tyvärr lyckades jag inte riktigt få till rätt balans mellan de två under förra året och av olika anledningar har det under långa perioder varit nästan totalt fokus på jobbet. Ett krävande, många gånger komplicerat och svårt, men i slutänden otroligt givande år jobbmässigt. Största lärdomen är att ingenting är omöjligt bara viljan och engagemanget finns, och så har jag, som från födseln har ett stundtals irriterande stort mått av "kan själv", till slut insett betydelsen av teamwork  .  Man lär så länge man lever  .

Hundmässigt började året med att Dizzan började halta rejält på höger fram, medan Hobbe var allmänt konstig. Inget som var helt lätt att ta på, men det var som att han såg spöken både här och där och i samband med en träning hade han en riktig skräckupplevelse i ett hus med linoleumgolv. Trygga, stabila Hobbe... Nä, något var fel  .  Ett besök hos Ritva i februari gav svaret - ehrlichia (eller anaplasma som det heter nu för tiden) ännu en gång. Det blev en lång antibiotikakur, 50 dagar, som var slut ungefär lagom till våren började ge sig tillkänna i början av april. Kuren tog rätt hårt på Hobbe som tappade både muskler och kondition och gick upp till 48 kg   trots minimal ranson mat. Men den tycktes också göra honom frisk, för mot slutet av kuren var min gamla vanliga trygga Hobbe tillbaka.  

Juni blev definitivt min och Hobbes månad! Först fick han sin TJH-titel efter ett certprov som sträckte sig över två dygn i värsta tänkbara hetta - över 30 grader  .  Hobbe är värmekänslig, men skötte ändå sitt jobb med bravur! Patrullstigen gick så fantastiskt bra, spåret bra och stillasittande bevakningen helt ok. Baslägret innebar inga som helst problem och personalen där rapporterade att Hobbe låg helt utsträckt och snarkade som en gris hela nätterna   . Min Hobbe i ett nötskal  .  Helgen efter certprovet åkte vi iväg till Åseda-Lenhovda och tävlade högre spår, även denna dag i mördande hetta. Spåret blev en riktig rysare som vi tog oss runt med alla pinnar och endast en minut eller så till godo. I uppletandet var Hobbe seeeg och trots fyra föremål blev det bara 5,5-6 i betyg  . Jag hade förväntat mig att få baxa jycken runt lydanden, men istället var han övertänd och helt odräglig   och det är ett under att vi lyckades avhålla oss från tjuvstarter och andra upptåg. Känslan var underbar på prisutdelningen när jag till slut fattade att vi hade skrapat ihop 517 poäng och en solklar uppflyttning till ELIT!    

Planen var att vi skulle ge oss ut i eliten under hösten, men den rätta känslan infann sig inte och inte inspirationen att fila på lydnaden heller. Istället ägnade vi oss åt räddningsträning, FM-träning och vår favoritsyssla, spår. I spåret har det mesta ramlat på plats och Hobbe har gått från klarhet till klarhet och fixar de flesta svårigheter som jag utsätter honom för. Men så i november fick vi äntligen den kick vi så väl behöver även i lydnaden. Vi åkte ned till Västkusten och tränade lydnad för Monica på Rapport's och där började vi ÄNTLIGEN hitta nyckeln till Hobbe. Vi var sedan nere ytterligare en gång i december och kunde jobba vidare med min ganska egensinniga herre. Egentligen är det superenkelt och precis vad mina träningskompisar har påpekat länge, nämligen att Hobbe behöver tydliga gränser och en värld utan gråzoner. Men ibland krävs det lite extra innan polletten trillar ned  . Dessutom har jag fått väldigt klart för mig exakt hur jag ska bära mig åt för att påverka honom och tja, det funkar ju.... Hobbe har en helt annan attityd i lydnaden och är avsevärt mer lyhörd och skötsam än tidigare. 

Dizzans hälta har tyvärr inte gått över och efter många om och men hittade vi felet - mycket kraftig artros framför allt i höger armbåge, men även vänster  . Mycket funderingar kring vad som är etiskt och rätt, men vår underbara veterinär uttryckte sin uppfattning mycket tydligt, nämligen att Dizzans tid inte är ute än. Inte med den livsglädjen  . Min röda rubin hänger fortfarande med på halvmilarundor, är pigg och glad och njuter av livet. Sista månaden har hon dessutom blivit betydligt bättre efter att vi har bytt till ett nytt glucosamin-preparat, baserat på skaldjur. Skillnaden var påtaglig redan efter fem dagar  . 

Cindy var på hälsoundersökning i förra veckan. Hon är nu väldigt stel framför allt i höger bak, även i hennes fall på grund av artros, men i höfterna och i kombination med L7S1.  Hon fick en B-vitaminspruta, en ny omgång cartrofensprutor och en höjning av cortisondosen. Lite grå starr har hon, men hjärtat lät bra och hullet var perfekt. Hon ska fortsätta få sina långa promenader och ska absolut inte minska motionsdosen även om hon rör sig lite sämre. Viktigt både för henne och Dizzan att de inte tappar muskler  .  Det är bara att acceptera att våra ärtiga damer börjar bli gamla och behöver lite särskild omvårdnad  .

Jeppe - vad ska man säga om honom? En kul kille som älskar sin familj men helst vill slippa alla andra människor i sin närhet  . Full med energi och alltid på  . En skitkul hund att träna, men det har tagit tid och kommer att ta ytterligare tid innan han är färdig för tävling. Men sakta men säkert faller bitarna på plats.  

 Min målsättning för det nya året är först och främst att få lite bättre balans mellan jobbet och resten av livet. Återstår väl att se hur det lyckas, för jag har så mycket som jag vill göra, blir väldigt lätt helt fångad av jobbet och har svårt att anpassa ambitionsnivån. För hundarnas del hoppas jag att vi får ett helt år utan sjukdomar, skador och incidenter! Med Hobbe är det vårt jobb i hemvärnet som är prio ett. Tävlingsmässigt är tanken att Hobbe ska ut i eliten så tidigt som möjligt i vår, medan planen för Jeppe är apellen under våren och lägre under sommaren eller hösten. Utöver det räknar vi med rejäla framgångar för våra duktiga träningskompisar  . 

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar vi alla!! 

Sisådär, då var julen över för den här gången  . Julafton tillbringade vi med släkten i Norrköping och det blev i vanlig ordning en lugn tillställning. Hobbe var specialinbjuden gäst   och trivdes förstås med en hel massa uppmärksamhet och godbitar i parti och minut. Övriga juveler fick stanna hemma, så vi blev inte så långvariga.

På juldagen tog Micke och jag med oss alla juvelerna och åkte till Kvarn. Jag hade lovat Micke att visa honom ett par nya rundor så att han kan variera sina helgturer lite mer. Första rundan - en halvmil mestadels på fina skogsstigar - hade vi Jeppe med oss och han fick springa lös hela vägen. En del aktivering blev det, mestadels i form av leta pinne. Jeppe är helt klart en glad skit som tycker att livet är ungefär hur roligt som helst och som mest far fram som ett jehu i skogen. Konstigt faktiskt att han lyckas väja för träd och annat smått och gott som står i vägen, med tanke på hastigheten  . Andra rundan var det Hobbes tur att komma ut och även han fick en ungefärlig halvmilatur från samma utgångspunkt men åt andra hållet. Mycket aktivering med långa inkallningar och några långa budföringssträckor längs vägen och det blev ett bra fyspass för Hobbelobb. För oss också för den delen eftersom just den rundan innehåller en hel del backe-upp-o-backe-ner . Självfallet fick även damerna sitt, men lite kortare varianter. Dizzan var i sitt esse och for fram som en tornado över stock och sten och det var med nöd och näppe som jag lyckades stanna henne när hon var på väg att kasta sig utför ett mindre stup . Inte helt lämpligt med tanke på hennes risiga armbågar   .

Igår mötte vi upp med goa träningsgänget för veckans skogsning, spår och uppletande. Både Lotta och jag ville ha klurspår till våra jyckar, så vi bestämde oss snabbt för att gå ut varandras medan övriga traskade sina egna spår. Till Gildis gick jag ut ett ganska fysiskt jobbigt spår med ett par mastiga backar, varvat med täta återgångar, slalom mellan träd, spetsvinklar och en rektangel. Allt för att lilla damen skulle få lite utmaningar att hugga tag i. Jag ville förstås följa med runt för att se hur hon löste problemen och det var ju inga som helst problem någonstans. Mycket snyggt  .     

Hobbe fick ett kul spår med diverse klurigheter och roliga föremål i spåret - ett par patronhylsor, en bläckpenna, en liten läderbit m.m. Han var så duktig och började med ett mycket snyggt spårupptag - spikrakt ut och sedan rätt håll direkt. Så noga, så noga i spåret och markerade alla föremålen utom den ena patronhylsan. Sista halvåret har han blivit så otroligt duktig i spåret och löser svårigheterna väldigt fokuserat och metodiskt. En riktig liten analytiker är han, min goa professor Hobbe.  

Jeppe fick ungefär ett apellspår, med två vänstervinklar och en högervinkel. Han tog alla tre fint trots högt tempo och markerade de tre pinnarna fint också, men var het som en aga-spis, helt ohörsam och mest släpade mig runt  .  

Avslutningsvis blev det ett uppletande med sex föremål och förutom att Hobbe ogärna ville lämna ifrån sig föremålen och därmed blir lite tjafsig, gick det riktigt bra. Bra tempo och systematiskt letande  .

Även idag har vi skogsat, men den här gången bara Kristina och jag eftersom övriga jobbade. Uppletande och lydnad hade vi bestämt oss för redan innan, men Jeppe fick dessutom ett spår eftersom jag vill intensivträna lite nu när jag är ledig. Idag blev det ett kort spår, max 200 meter, med bara den tjocka snörpinnen som slut. Två vänstervinklar och en högervinkel även idag och liggtiden blev drygt 2,5 timmar. Positivt är att han inte låg på fullt så mycket idag, fäste i spåret direkt och höll sig bra i kärnan större delen av spåret, men däremot var vinklarna lite snurriga. I uppletandet körde vi korridorer med alla våra hundar, Jeppe och Xtoj fick två föremål i taget på djupet, medan Lycca och Hobbe fick sex föremål ganska jämnt fördelade i korridoren. Upplägget kändes helt rätt och det får nog bli just korridorer lite oftare ett tag framöver.

Lydnaden gick riktigt bra med Jeppe, medan Hobbe kändes tjafsig och ifrågasättande igen  . Inte mycket att säga om, det är mitt fel som inte tränar tillräckligt mycket lydnad. Vi får försöka ändra på det framöver  .

Nu ska jag dimpa ned i soffan med ett korsord  . Vet inte när det hände senast, men har man semester så har man  .

Julaftons förmiddag och det mesta av julstöket är klart. Det har varit intensivt in i det sista och förberedelserna har inte varit särskilt planerade och strukturerade, men som vanligt löser sig det mesta till slut och  nu är alla julklappar inslagna, maten förberedd så långt det går och friden börjar så sakteliga sänka sig. Nu ska hundarna få sitt ett par timmar innan det är dags att åka till Norrköping och fira julen med nära och kära  .   

I vanlig ordning har husets herre (Micke alltså  ) fixat till årets julkort. Första varianten blev kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig så här inför den fridfulla julen.

Den vanliga så vänliga Hobbe ser helt plötsligt lite våldsam ut och det rimmar ju inte särskilt väl med julens budskap, även om syftningen är solklar. Hobbe blev ju FM-hund det här året   . Så alltså blev det den andra, något mer fridfulla varianten, som till slut fick bli årets julkort i vår flock  .

Härmed önskar vi alla en riktigt lugn och mysig julhelg med lagom blandning av allt som hör julen till  .