Att jag hittar fler och fler gråa hår i kalufsen är ju antagligen en kombination av åldern och mina genetiska förutsättningar. Med en far som var så gott som vithårig innan 50 är väl oddsen rätt låga även för avkomman  .  Fast jag är helt övertygad om att en annan liten gynnare ligger bakom åtminstone ett eller annat av mina gråa hårstrån. Han heter Jeppe och utifrån tesen att allt i livet har en mening, har han hamnat i vår familj för att pröva mitt tålamod. Garanterat  .  

Jeppe i januari 2011

Närå, Jeppe är både söt som socker och älskvärd som få. Men ju mer vi tränar, desto mer inser jag hur mycket jag uppskattar den mer balanserade sortens hund. Som coola Hobbe  . Jag har helt enkelt för dåligt tålamod för en jycke med nerverna på utsidan, som går upp i atomer på bråkdelen av en sekund för minsta lilla skitsak. Särskilt när jag får näsan demolerad på kuppen som idag  . Men samtidigt har jag svårt att motstå en utmaning när den uppenbarar sig och är född envis som synden, så vi ska nog få till det vad det lider. Stadga, stadga, stadga är mitt och Jeppes mantra  .  

Hobbe har varit på sitt allra mest medgörliga humör hela helgen. Faktum är att han har blivit avsevärt mer samarbetsvillig av att få sin tillvaro mer uppstyrd med tydligare krav, klara konsekvenser och mycket feedback. Ingen tvekan om vad som är rätt och fel! Igår när vi skogsade fick han patrullering med spårupptag och ett efterföljande spår på 4-500 meter med bara ett slut och skötte sig så fint! Igen!! Vi fick en fin ljudmarkering som bonus, gissningsvis på Lotta & Gilda som hade sitt spår ett par hundra meter in från patrullstigen. Sitt eget spår gjorde han en fin vindmarkering på, men följde sedan stigen ända fram till det korsande spåret och tog upp det alldeles lysande. Han börjar bli säker  .  Idag tränade vi lydnad hos Kristina och jag blir så full i skratt åt min stora luns. Fria följet har varit vårt stora hatmoment genom åren och det har inte gått att ta miste på att han har tyckt att det har varit aptrist. Ända till vi fick rådet att börja träna på åttvolt. Låter ungefär hur fånigt som helst, men faktum är att Hobbe älskar åttvoltsträningen  . Helt plötsligt är det det roligaste lydnadsmoment vi vet och Hobbe börjar gå som en liten lippizzaner med riktigt ordentligt tramp.  My little pony .  

Hobbe i januari 2011  

Dizzan har varit på rundsmörjning hos Ritva den gångna veckan. En av hennes knölar sprack och lämnade en stor krater på hennes bringa, så nu går hon på penicillin. Vi passade på att få några andra knölar kollade också. Ett aterom och en vårta. Inget att bry sig om om de inte blir större. Hjärta och tänder var ok och i övrigt  vägde hon 33 kilo och får nog göra mig sällskap i projekt "beach 2012"  .  

I övrigt går livet sin gilla gång. Full fart mest för jämnan och samma farande och flängande som vanligt. På senaste tiden har det varit ett par dagar i Stockholm varje vecka och så också kommande vecka. Sedan är ordningen återställd och det blir mer av Göteborg istället  . Jag gillar visserligen Stockholm, men föredrar ändå Göteborg om jag får välja  .  Fast allra mest föredrar jag förstås vårt alldeles egna Govlösa  .

Govlösa i januari 2010. Med Juvelerna väntandes vid grinden   

Inser nu att det är dags att damma av kameran och börja fota igen. Blir ju för trist med bara arkivbilder  .

Ha en bra vecka allihop     

Vips så har det gått ett par veckor igen och uppdateringarna här lyser med sin frånvaro. Som vanligt  . Det är ju den tiden på året när det är ännu mer intensivt än vanligt. Hur det nu är möjligt  . Men jag trivs och det är huvudsaken! Förutom att jag inte hinner träna riktigt så mycket som jag borde och som hundarna vill, men jag förlitar mig starkt på kvalitet före kvantitet  .

Under julhelgerna blev det i alla fall flitigt tränat med lydnad i princip varannan dag, oftast hemma hos Kristina. Bra att intensiva lite när tillfälle ges och nu går det ju så sakteliga åt rätt håll. Båda pojkarna har varit duktiga och skötsamma, med ett extra stort plus för Hobbe som har helt rätt attityd. Han har visserligen sin stora kropp emot sig i vissa moment, men attans vad han kämpar nu! Jeppe tycks vara inne i en fas av trots och olämpligt mycket egna initiativ, men mellan varven går han så fint, så fint och det är en urkul jycke att träna. Man får så otroligt mycket respons. Hela tiden  . Jag är särdeles nöjd framför allt med apporteringarna, men han har också ett finfint fritt följ, en sjujäkla krypteknik som tycks vara medfödd och hur mycket energi som helst. Det kommer att bli kanon bara han lär sig att tygla sin energi och slutar med sina studs-anfall   .

I skogsarbetet är det Hobbe   som glänser. Vi har ju periodvis haft en del strul av olika slag i spåret, men just nu går han verkligen som tåget och har till och med ökat hastigheten markant. Vi har jobbat en hel del med hårda spår och försöker genomgående variera underlagen så mycket som möjligt. Jag gissar att det är just det som gör underverk för motivationen. För Jeppes del är det fortsatt jobb med att sätta grunden. Det tar tid, mycket beroende på att han är så stressbenägen och hellre använder benen än hjärnan. Vi har spårat kontinuerligt varje vecka hela hösten och merparten av förra sommaren också för den delen och han har förbättrat sig högst avsevärt, men ibland tvivlar jag på att vi kommer att lösa knutarna. Den som lever får se  .

Snart ny arbetsvecka och därmed uppgång 04.45  . Bäst att krypa till kojs!  

Arkivbild från januari 2011:

Då var det dags att vänja sig vid att skriva 2012. Hmm, jag har ju alldeles nyss lärt mig skriva 2011 .  Det gångna året har minst sagt varit intensivt och har mestadels präglats av jobb. Jag brukar ju säga att jag i princip gör två saker i livet - jobbar och tränar hund. Tyvärr lyckades jag inte riktigt få till rätt balans mellan de två under förra året och av olika anledningar har det under långa perioder varit nästan totalt fokus på jobbet. Ett krävande, många gånger komplicerat och svårt, men i slutänden otroligt givande år jobbmässigt. Största lärdomen är att ingenting är omöjligt bara viljan och engagemanget finns, och så har jag, som från födseln har ett stundtals irriterande stort mått av "kan själv", till slut insett betydelsen av teamwork  .  Man lär så länge man lever  .

Hundmässigt började året med att Dizzan började halta rejält på höger fram, medan Hobbe var allmänt konstig. Inget som var helt lätt att ta på, men det var som att han såg spöken både här och där och i samband med en träning hade han en riktig skräckupplevelse i ett hus med linoleumgolv. Trygga, stabila Hobbe... Nä, något var fel  .  Ett besök hos Ritva i februari gav svaret - ehrlichia (eller anaplasma som det heter nu för tiden) ännu en gång. Det blev en lång antibiotikakur, 50 dagar, som var slut ungefär lagom till våren började ge sig tillkänna i början av april. Kuren tog rätt hårt på Hobbe som tappade både muskler och kondition och gick upp till 48 kg   trots minimal ranson mat. Men den tycktes också göra honom frisk, för mot slutet av kuren var min gamla vanliga trygga Hobbe tillbaka.  

Juni blev definitivt min och Hobbes månad! Först fick han sin TJH-titel efter ett certprov som sträckte sig över två dygn i värsta tänkbara hetta - över 30 grader  .  Hobbe är värmekänslig, men skötte ändå sitt jobb med bravur! Patrullstigen gick så fantastiskt bra, spåret bra och stillasittande bevakningen helt ok. Baslägret innebar inga som helst problem och personalen där rapporterade att Hobbe låg helt utsträckt och snarkade som en gris hela nätterna   . Min Hobbe i ett nötskal  .  Helgen efter certprovet åkte vi iväg till Åseda-Lenhovda och tävlade högre spår, även denna dag i mördande hetta. Spåret blev en riktig rysare som vi tog oss runt med alla pinnar och endast en minut eller så till godo. I uppletandet var Hobbe seeeg och trots fyra föremål blev det bara 5,5-6 i betyg  . Jag hade förväntat mig att få baxa jycken runt lydanden, men istället var han övertänd och helt odräglig   och det är ett under att vi lyckades avhålla oss från tjuvstarter och andra upptåg. Känslan var underbar på prisutdelningen när jag till slut fattade att vi hade skrapat ihop 517 poäng och en solklar uppflyttning till ELIT!    

Planen var att vi skulle ge oss ut i eliten under hösten, men den rätta känslan infann sig inte och inte inspirationen att fila på lydnaden heller. Istället ägnade vi oss åt räddningsträning, FM-träning och vår favoritsyssla, spår. I spåret har det mesta ramlat på plats och Hobbe har gått från klarhet till klarhet och fixar de flesta svårigheter som jag utsätter honom för. Men så i november fick vi äntligen den kick vi så väl behöver även i lydnaden. Vi åkte ned till Västkusten och tränade lydnad för Monica på Rapport's och där började vi ÄNTLIGEN hitta nyckeln till Hobbe. Vi var sedan nere ytterligare en gång i december och kunde jobba vidare med min ganska egensinniga herre. Egentligen är det superenkelt och precis vad mina träningskompisar har påpekat länge, nämligen att Hobbe behöver tydliga gränser och en värld utan gråzoner. Men ibland krävs det lite extra innan polletten trillar ned  . Dessutom har jag fått väldigt klart för mig exakt hur jag ska bära mig åt för att påverka honom och tja, det funkar ju.... Hobbe har en helt annan attityd i lydnaden och är avsevärt mer lyhörd och skötsam än tidigare. 

Dizzans hälta har tyvärr inte gått över och efter många om och men hittade vi felet - mycket kraftig artros framför allt i höger armbåge, men även vänster  . Mycket funderingar kring vad som är etiskt och rätt, men vår underbara veterinär uttryckte sin uppfattning mycket tydligt, nämligen att Dizzans tid inte är ute än. Inte med den livsglädjen  . Min röda rubin hänger fortfarande med på halvmilarundor, är pigg och glad och njuter av livet. Sista månaden har hon dessutom blivit betydligt bättre efter att vi har bytt till ett nytt glucosamin-preparat, baserat på skaldjur. Skillnaden var påtaglig redan efter fem dagar  . 

Cindy var på hälsoundersökning i förra veckan. Hon är nu väldigt stel framför allt i höger bak, även i hennes fall på grund av artros, men i höfterna och i kombination med L7S1.  Hon fick en B-vitaminspruta, en ny omgång cartrofensprutor och en höjning av cortisondosen. Lite grå starr har hon, men hjärtat lät bra och hullet var perfekt. Hon ska fortsätta få sina långa promenader och ska absolut inte minska motionsdosen även om hon rör sig lite sämre. Viktigt både för henne och Dizzan att de inte tappar muskler  .  Det är bara att acceptera att våra ärtiga damer börjar bli gamla och behöver lite särskild omvårdnad  .

Jeppe - vad ska man säga om honom? En kul kille som älskar sin familj men helst vill slippa alla andra människor i sin närhet  . Full med energi och alltid på  . En skitkul hund att träna, men det har tagit tid och kommer att ta ytterligare tid innan han är färdig för tävling. Men sakta men säkert faller bitarna på plats.  

 Min målsättning för det nya året är först och främst att få lite bättre balans mellan jobbet och resten av livet. Återstår väl att se hur det lyckas, för jag har så mycket som jag vill göra, blir väldigt lätt helt fångad av jobbet och har svårt att anpassa ambitionsnivån. För hundarnas del hoppas jag att vi får ett helt år utan sjukdomar, skador och incidenter! Med Hobbe är det vårt jobb i hemvärnet som är prio ett. Tävlingsmässigt är tanken att Hobbe ska ut i eliten så tidigt som möjligt i vår, medan planen för Jeppe är apellen under våren och lägre under sommaren eller hösten. Utöver det räknar vi med rejäla framgångar för våra duktiga träningskompisar  . 

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar vi alla!! 

Sisådär, då var julen över för den här gången  . Julafton tillbringade vi med släkten i Norrköping och det blev i vanlig ordning en lugn tillställning. Hobbe var specialinbjuden gäst   och trivdes förstås med en hel massa uppmärksamhet och godbitar i parti och minut. Övriga juveler fick stanna hemma, så vi blev inte så långvariga.

På juldagen tog Micke och jag med oss alla juvelerna och åkte till Kvarn. Jag hade lovat Micke att visa honom ett par nya rundor så att han kan variera sina helgturer lite mer. Första rundan - en halvmil mestadels på fina skogsstigar - hade vi Jeppe med oss och han fick springa lös hela vägen. En del aktivering blev det, mestadels i form av leta pinne. Jeppe är helt klart en glad skit som tycker att livet är ungefär hur roligt som helst och som mest far fram som ett jehu i skogen. Konstigt faktiskt att han lyckas väja för träd och annat smått och gott som står i vägen, med tanke på hastigheten  . Andra rundan var det Hobbes tur att komma ut och även han fick en ungefärlig halvmilatur från samma utgångspunkt men åt andra hållet. Mycket aktivering med långa inkallningar och några långa budföringssträckor längs vägen och det blev ett bra fyspass för Hobbelobb. För oss också för den delen eftersom just den rundan innehåller en hel del backe-upp-o-backe-ner . Självfallet fick även damerna sitt, men lite kortare varianter. Dizzan var i sitt esse och for fram som en tornado över stock och sten och det var med nöd och näppe som jag lyckades stanna henne när hon var på väg att kasta sig utför ett mindre stup . Inte helt lämpligt med tanke på hennes risiga armbågar   .

Igår mötte vi upp med goa träningsgänget för veckans skogsning, spår och uppletande. Både Lotta och jag ville ha klurspår till våra jyckar, så vi bestämde oss snabbt för att gå ut varandras medan övriga traskade sina egna spår. Till Gildis gick jag ut ett ganska fysiskt jobbigt spår med ett par mastiga backar, varvat med täta återgångar, slalom mellan träd, spetsvinklar och en rektangel. Allt för att lilla damen skulle få lite utmaningar att hugga tag i. Jag ville förstås följa med runt för att se hur hon löste problemen och det var ju inga som helst problem någonstans. Mycket snyggt  .     

Hobbe fick ett kul spår med diverse klurigheter och roliga föremål i spåret - ett par patronhylsor, en bläckpenna, en liten läderbit m.m. Han var så duktig och började med ett mycket snyggt spårupptag - spikrakt ut och sedan rätt håll direkt. Så noga, så noga i spåret och markerade alla föremålen utom den ena patronhylsan. Sista halvåret har han blivit så otroligt duktig i spåret och löser svårigheterna väldigt fokuserat och metodiskt. En riktig liten analytiker är han, min goa professor Hobbe.  

Jeppe fick ungefär ett apellspår, med två vänstervinklar och en högervinkel. Han tog alla tre fint trots högt tempo och markerade de tre pinnarna fint också, men var het som en aga-spis, helt ohörsam och mest släpade mig runt  .  

Avslutningsvis blev det ett uppletande med sex föremål och förutom att Hobbe ogärna ville lämna ifrån sig föremålen och därmed blir lite tjafsig, gick det riktigt bra. Bra tempo och systematiskt letande  .

Även idag har vi skogsat, men den här gången bara Kristina och jag eftersom övriga jobbade. Uppletande och lydnad hade vi bestämt oss för redan innan, men Jeppe fick dessutom ett spår eftersom jag vill intensivträna lite nu när jag är ledig. Idag blev det ett kort spår, max 200 meter, med bara den tjocka snörpinnen som slut. Två vänstervinklar och en högervinkel även idag och liggtiden blev drygt 2,5 timmar. Positivt är att han inte låg på fullt så mycket idag, fäste i spåret direkt och höll sig bra i kärnan större delen av spåret, men däremot var vinklarna lite snurriga. I uppletandet körde vi korridorer med alla våra hundar, Jeppe och Xtoj fick två föremål i taget på djupet, medan Lycca och Hobbe fick sex föremål ganska jämnt fördelade i korridoren. Upplägget kändes helt rätt och det får nog bli just korridorer lite oftare ett tag framöver.

Lydnaden gick riktigt bra med Jeppe, medan Hobbe kändes tjafsig och ifrågasättande igen  . Inte mycket att säga om, det är mitt fel som inte tränar tillräckligt mycket lydnad. Vi får försöka ändra på det framöver  .

Nu ska jag dimpa ned i soffan med ett korsord  . Vet inte när det hände senast, men har man semester så har man  .

Julaftons förmiddag och det mesta av julstöket är klart. Det har varit intensivt in i det sista och förberedelserna har inte varit särskilt planerade och strukturerade, men som vanligt löser sig det mesta till slut och  nu är alla julklappar inslagna, maten förberedd så långt det går och friden börjar så sakteliga sänka sig. Nu ska hundarna få sitt ett par timmar innan det är dags att åka till Norrköping och fira julen med nära och kära  .   

I vanlig ordning har husets herre (Micke alltså  ) fixat till årets julkort. Första varianten blev kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig så här inför den fridfulla julen.

Den vanliga så vänliga Hobbe ser helt plötsligt lite våldsam ut och det rimmar ju inte särskilt väl med julens budskap, även om syftningen är solklar. Hobbe blev ju FM-hund det här året   . Så alltså blev det den andra, något mer fridfulla varianten, som till slut fick bli årets julkort i vår flock  .

Härmed önskar vi alla en riktigt lugn och mysig julhelg med lagom blandning av allt som hör julen till  . 

Idag för två år sedan var en fullkomligt vedervärdig dag i vår flock. Det var dagen när vår älskade Drutten så hastigt lämnade oss, helt utan förvarning.... Må så vara att tiden läker alla sår, men vi sörjer fortfarande vår pojk  .

Bilden av Drutten på min näthinna har inte bleknat. Jag kan fortfarande se honom väldigt tydligt när jag blundar.  Åren går fort och ett hundliv är allt för kort. Jag är ofantligt glad över att jag fortfarande har min älskade Dizzan    kvar i livet med all sin livsglädje och att vår Cindy    är still-going-strong. Båda damerna blir tio år nästa år - Cindy i april och Dizzan i juli. Sen har vi ju våra goa pojkar också, men trots det finns det ett tomrum kvar som ingen riktigt kan fylla  .

Den gångna veckan har bestått av ungefär lika mycket farande och flängande som vanligt - Göteborg måndag/tisdag och Stockholm torsdag/fredag och så en liten snutt Norrköping i början och slutet av veckan. Mitten av veckan var det däremot en aktivitet av det mer ovanliga slaget! I onsdags var Hobbe och jag ute på uppdrag i skogarna utanför Boxholm. Tillsammans med tre andra hundekipage (FM-hundar) skulle vi hjälpa ett gäng militärer i deras träning. De skulle förflytta sig närmare 1,5 mil i oländig terräng och helst undgå upptäckt av oss. Vi fick varsin påsläppspunkt, synretning på gubbarna som försvann in i skogen och sedan fick vi släppa på och följa efter. Mina gubbar fick ungefär tio minuters försprång och Hobbe var taggad till tänderna när jag släppte på honom.   Själv trodde jag att jag skulle få en hjärtinfarkt redan efter första 500 metrarna när det bar iväg uppför och utför stora stenrösen och sedan halvvägs ut i ett kärr med mycket vatten där stövlarna höll på att bli kvar i varenda steg. Hobbe spårade i en aldrig tidigare skådad hastighet   och för första gången i vårt gemensamma spårliv fick jag flera gånger kommendera honom att vänta. Jag hann helt enkelt inte med i hans takt. Det var ett överjävligt spår i bitvis mycket svår terräng. Uppför berg, nedför stup, genom tät, snårig granskog, över krondiken och kärr. Det hade snöat lite på natten, så det gick att följa fotspåren här och där och på så sätt fick jag kontinuerlig kvittens på att Hobbe verkligen var i spåret. Vilket jag definitivt inte hade anledning att tveka på med tanke på hur det kändes i linan... Det var dålig täckning på GPS:en, men baserat på kartan uppskattar jag att Hobbe spårade över en halvmil innan jag bröt honom när tiden var ute. Vi höll på i över två timmar och med undantag för ett par kortare pauser när Hobbe och jag delade broderligt på två kexchoklad och en fältflaska vatten spårade han hela tiden  . Jag ska aldrig mer klaga på att Hobbe har dåligt spårkondition och tvivla på om han tar sig runt ett elitspår... Det är nog mest bara nivån på hans motivation som det hänger på och detta triggade honom något helt enormt.  Superkul!!

Igår var vi i spårskogen igen och då la jag ett kort (500 m) spår med bara den tjocka snörpinnen till slut. Lätt som en plätt tyckte Hobbe  . Jeppe fick ett ungefär lika långt spår och skötte sig finfint även han.

Idag har vi tränat lydnad hemma hos Kristina. Både jag och mina hundar är ringrostiga eftersom vi i princip inte har lydat någonting alls sedan slutet av november, men trots det gick det bra på det stora hela. Särskilt Hobbe har fått en nytändning i lydnaden, vilket är extra kul.  Nu kommer vi förhoppningsvis att få till lite mer regelbunden träning framöver så att vi är i form när tävlingssäsongen börjar  .

Ha en bra vecka    

Shit vad länge sedan det var som jag skrev nå´t här.... Hösten har svischat förbi i rasande fart och jag är inte riktigt med på att det redan är december och bara ett par korta veckor kvar till jul. Det är fullt upp mest för jämnan och allt vad bloggar och facebook heter är nedprioriterat till i princip noll. Jag har visserligen några "måste-bloggar" som jag inte kan sluta läsa  , men jag får tvingas erkänna mig våldsamt dålig på att kommentera. Facebook har jag bara tittat in på som hastigast och alltså har jag total noll-koll på det mesta  . Nåja, det är som det är.

Vi har hunnit med några roliga och givande happenings i höst, jag och jyckarna. Oktober var en intensiv månad när vi hann med både lagtävling för räddningshundar tillsammans med våra goa lagkamrater och vår första övning med hemvärnet. Lagtävlingen gick inte så vidare värst, även om vi var väldigt nöjda med våra hundar. Det var vi tvåbeningar som brast med dåliga upplägg, en massa tjatter och helt enkelt inte tillräckligt med fokus. Vi kom sist så det skrek om det, vilket vi alla fyra har svårt att leva med, så nästa år lär vi vara revanschsugna som  attan och extremt seriösa. Jag var i alla fall supernöjd med Hobbe som bland annat gjorde ett par helt strålande patrulleringar, vilket han fick mycket beröm för av en av domarna  . Han gjorde även ett supersnyggt spårupptag som gav full utdelning på en av stationerna. Det var genomgående ett upplägg som passade Hobbe bra, med flera möjligheter till patrulleringar/koppelsök.

SÖF:en, en fyra dagars övning med kompaniet på Kvarn, var både en kul och givande upplevelse. Vi var tre hundförare av totalt närmare hundra soldater. Tyvärr fick vi inte vara med våra grupper så mycket, utan vi tre hundförare fick träna mycket för oss själva. Bland annat en heldag med pistolskjutning, som var både nyttigt och kul. Jag kände mig grymt ringrostig eftersom det går lite för långt mellan gångerna, men är ändå rimligt nöjd med resultatet  . Sista dagen var det fullt krig och Hobbe och jag hade fullt upp med att försöka klura ut vad vi skulle göra, hur vi skulle göra det och var vi skulle befinna oss för att vara i vägen så lite som möjligt  . Vi lyckades komma ifrån vår grupp i princip direkt - de blev liksom fångade av stridens hetta och glömde helt enkelt bort att de hade ett hundekipage med sig som sökt skydd på lite avstånd medan närstriden pågick  . Det löste sig genom att Hobbe och jag fick hänga på en annan grupp istället, som inte tappade bort oss och som var duktiga på att hjälpa oss tillrätta. Förhoppningsvis gör vi mer nytta nästa gång, men det var i alla fall intressant att se att Hobbe sket fullständigt i skjutandet och han jobbade dessutom finfint.

Två gånger i höst har vi varit och tränat hos Monica (Rapport's). Helt otroligt givande träning!! Jag har fått riktigt bra verktyg till Hobbes träning och det går väldigt enkelt ut på att sluta "curla" honom och börja ställa krav. Det gäller genomgående i hela hans tillvaro... Nog för att jag redan visste det, men jag har fått väldigt klart för mig att jag har en jycke som behöver en mycket tydlig kravspec, tydliga absoluta gränser och som egentligen inte ska få en endaste millimeters slack. Jäklar vilket resultat vi fick när jag började kräva omedelbar respons. Helt plötsligt kom både engagemang, fokus och bättre fart.  Vi fick bland annat fram ett fantastiskt tjusigt fritt följ och jag inser nu att jag inte alls ska nöja mig med ett mediokert betyg på vårt hatmoment, utan att vi ska sikta mot höga betyg. Hobbe kan  .  För Jeppes del handlar det mest om att han ska känna trygghet även på främmande platser och med främmande personer på eller i närheten av planen. Han är väldigt känslig för både folk och miljöer. Själva träningen går däremot väldigt bra, bara han glömmer omgivningen så att han kan slappna av och koncentrera sig. Apporteringen som vi har haft så mycket strul med börjar så sakteliga utveckla sig till hans bästa moment  . Vi får se om Jeppe kommer ut på tävling till våren. Momentmässigt är han klar för appellen, men hans temperament sätter kanske käppar i hjulet för oss. Det ska vara kul att tävla för både hund och förare tycker jag och om han blir allt för belastad av omgivningen låter vi hellre bli.  Hobbe ska däremot ut i eliten till våren har vi tänkt oss .

Vi jobbar på med spårarbetet, där Hobbe har gått från klarhet till klarhet under hösten. Han går som bäst på svårare underlag och gillar verkligen hårda spår, vilket vi har jobbat en hel del med. Skogen går inte lika lysande, men han gör vad han ska och tycks kunna ta sig runt ett elitspår inom tiden, vilket jag tidigare har betvivlat att han skulle fixa. Han spårar väldigt långsamt och lär nog ligga på gränsen, men någon gång ska vi väl lyckas ha marginalerna på vår sida  . Tempot är däremot perfekt för han huvudsyssla som FM-hund, så om det inte funkar på tävling får vi väl fokusera helt på det istället. Jeppe är ju tvärtom mot Hobbe i det mesta och så även i spåret. Hans största problem är att han tar till benen istället för hjärnan när han får bekymmer och han tar sig inte riktigt tid att analysera ordentligt. Vi jobbar med det och när jag lyckas få honom i rätt sinnelag går han riktigt bra, men allt som oftast är han för högt i stress. En kul hund är det, med energi för fyra, men lite mer balans hade inte skadat.

Alla våra hundar har genomgående hållit sig friska hela hösten. Särskilt kul att Hobbe mår som en prins (ta i trä...) efter förra årets och vårens sjukdomar. Han har gått ned i vikt och är tillbaka på sin matchvikt 42 kg efter att ha vägt 48 kg (!!!) som mest efter den 50 dagar långa antibiotikakuren i våras. Han får minimalt med mat och är konstant hungrig, men det är tydligt att han mår mycket bättre utan de extra kilona. Dizzan är fortfarande halt på höger fram - det kommer hon sannolikt att vara resten av livet - men är avsevärt bättre och har börjat hoppa upp i sängen för egen maskin igen, vilket hon inte har gjort det senaste året. Hon är pigg och glad och har en livsglädje som är få förunnat, trots sina krämpor  .

Jag har redan börjat nedräkningen inför jul. Jobbmässigt har det gångna året har varit extremt intensivt med en del riktigt stora utmaningar att lösa, men också fantastiskt kul och givande. Det blev i princip ingen semester alls i somras och jag känner mig en liten aning sliten, så jag ska vara helt ledig från dagen innan julafton och fram till nionde januari. Nu har jag en intensiv vecka framför mig med resor både till Göteborg och Stockholm, men sedan ska jag börja varva ned lite och förhoppningsvis få tid att gå igenom högarna på skrivbordet och diska av några gamla surdegar innan julefriden sänker sig.

Nu ska jag gott ned mig i soffan med en kopp kaffe och carte d'or:s mintchokladglass  . 

Ibland tänker jag tanken att jag kanske borde lägga alla mina tävlingsambitioner på hyllan. Jag hinner ju inte träna. I alla fall inte så mycket som jag skulle vilja och med den kvalitet som krävs. Det är trist när inte förutsättningarna synkar med ambitionerna  . Samtidigt är jag otroligt tacksam över mina älskade fyrbeningar som ser till att jag inte fastnar fullständigt i diverse jobbärenden utan faktiskt får lite nyttiga avbrott mellan varven. Det är hälsosamt både för hjärnan och för kroppen. Om man som jag är mer eller mindre arbetsnarkoman är det ett absolut måste att ha något annat som motvikt. Där fyller träning, tävling och inte minst träningsgänget en otroligt viktig funktion. Vikten av balans i livet är något jag ofta förespråkar, men i just det avseendet är jag sanslöst dålig på att leva som jag lär  . Nåja, allting har sin tid.

Apropå tid känns det verkligen att hösten är här nu. Jag har inte så mycket alls emot hösten i sig - tvärtom så uppskattar jag luften och tycker till och med att höstrusk har sin tjusning - men däremot har jag svårare och svårare att förlika mig med mörkret. Jag vill ha ljusa morgnar och långa ljusa kvällar och jag vill inte behöva motionera mina fyrbeningar i skenet av pannlampa fem dagar av sju. Men, men... Det är väl bara att i vanlig ordning vänja sig vid tanken och förlika sig med mörkret det här året också  .

En fördel med hösten är att vi har finfina stubbåkrar och vallar alldeles här hemma. Perfekt för spårträning med Grabbarna Grus!  Jag tog tillfället i akt igår och gick ut ett spår på stubbåker till Jeppe och ett på vallen till Hobbe. Jeppes var ett appellspår men lite längre (500 m?) medan Hobbes innehöll en del kluriga vinklar och täta återgångar. Liggtiden var ungefär 90 minuter för båda.

Jeppe har inte riktigt fått kläm på det där med vinklar än, så det är där fokus kommer att ligga den närmaste framtiden. I övrigt har han bättrat sig mycket och fäster numera i princip direkt. Däremot har han lätt att stimma igång och gå i spinn, så jag måste hitta ett sätt att snabbt kunna balansera upp honom. Även Hobbe har lite vinkelstrul, men i hans fall handlar det om spetsvinklarna. I övrigt älskar han att spåra på gärde och går med bra drag i linan och nosen i backen. Mycket bättre än i skogen, faktiskt, även om han numera oftast går bra i spåret alldeles oavsett underlag, liggtid osv.

Även idag har det stått spårning på schemat. Vi mötte upp med Lotta & Gilda och Annelie & Deja & Häxa vid Hyllan i Kvarn och la spår till våra Juveler. Även Micke anslöt med Cindy & Jeppe efter deras halvmilatur. 

Själv gick jag ut ett spår med många vinklar till Jeppe och ett kul spår med diverse trixigheter till Gilda, medan Lotta gick ett spår med fokus på spetsvinklar till Hobbe. Annelie ville gå sina spår själv idag. Liggtiden blev ungefär 90 minuter för Jeppe. Trots halvmilaturen med Micke alldeles innan var han lite för mycket i gasen när jag tog ut honom och levde rövare när jag skulle sela på. Mer i luften än på marken   .  Han landade lite innan jag släppte på honom, men idag var han lite för het och inte tillräckligt koncentrerad. Han löste visserligen uppgiften, men inte så fokuserat som jag vill ha det.

Hobbe jobbade finfint i sitt spår och Lottas sju spetsvinklar var helt klart rätt medicin. I de första blev det ganska mycket snurrande och säkrande innan han köpte läget, men det blev mindre och mindre för varje spets och den sista löste han bara så fint  .  En annan som löste sin uppgift helt suveränt var Gilda. Jag hade trixat till det med täta återgångar, svåra vinklar och lite annat smått och gott och passade på att gå med Lotta & Gilda runt när de tog spåret. Alltid lika kul att se hur jyckarna bär sig åt och vilken taktik de använder för att lösa svårigheterna. Gildas taktik kan sammanfattas som snabb och smidig som en iller och noggrann till tusen. Häftig kombination, onekligen  .  Annelies damer hade också skött sig fint, så det blev en lyckad spårdag rakt igenom  . 

Efter några timmars jobb på eftermiddagen fick Jeppe och Hobbe varsitt träningspass här hemma. Jeppe fick börja med en budföring med Micke som mottagare och trots minimal träning av momentet tycks han ha fattat vad det går ut på. Blir spännande att se vad som händer med en helt främmande mottagare och i synnerhet om det är en karl men förhoppningen är att han ska tycka att momentet är så grymt kul att han inte har tid att reflektera över mottagaren.

I övrigt är träningen med Jeppe mest fokuserad på precision och att slipa till detaljer. Det är framför allt avsluten som behöver fixas till och det gäller de flesta momenten. Onödigt att tappa poäng på slarviga avslut, särskilt med en hund som har alla förutsättningar att få till det. Med Hobbe är det ju lite annorlunda. Hur morsan vill ha det är liksom inte så viktigt i Hobbes värld  och nu när han är pigg och frisk och vädret är svalare har jag uppenbara problem att hålla ihop honom mellan varven. Tur att han är snäll min stora charmknutte  . Nåja, lite mer frekvent träning så blir det nog bra.

Nu ska jag dimpa ned i soffan med resten av flocken. Ha det  .